massa konstiga funderingar.
igår satt vi och pratade hela familjen jättelänge efter att vi hade ätit.
när jag var liten, i 6års gick jag på nanny palmqvist och jag har typ kommit ihåg det som att jag inte hade så jättemånga kompisar men inte att det var typ så farligt att gå dit elr så. men så berättade mamma igår att det året jag gick där pluggade mamma, och när hon lämnade mig hade hon alltid jättebråttom. & jag sölade alltid jättemycket och man riktigt märkte på mig hur jag inte ville dit och sånt, sen när hon kom och hämtade mig satt jag alltid helt ensam och sånt. och när jag tänker efter hade jag typ inga kompisar där, robin (som bodde där vid mig) var jag med på fritiden jättemycket, han och iza, men i skolan var jag inte med han. den enda jag brukade va med hette leila, och vi bråkade alltid som tusan och jag vet inte varför jag ville va med henne i och med vi alltid bråkade, men hon var antagligen den enda jag kunde va med. elr kunde och kunde, jag var skitblyg när jag var liten. men sen när vi flyttade hit, då var jag typ 7 och då fick jag kompisar typ direkt, så det var nog något med den skolan jag inte gillade.
men sen tänkte jag på en annan grej, skolan går man ju i för att lära sig saker och sånt, eller hur? men om man inte har några kompisar där är man typ körd, och det blir värsta samtalen och sånt. men egentligen så ska man ju inte behöva en massa kompisar, och va skolans populäraste, för man ska ju lära sig saker! men om jag inte hade haft några kompisar i skolan så hade jag typ dött. då hade man gått runt sån helt lonley hela tiden och längtat efter att lektionerna skulle börja så man kunde lära sig nya saker. visst, det finns ju folk som typ gör det, och jag tkr fett synd om dom. men vissa måste ju ha valt det själva, eller hur? det känns så iallafall, fast det kan ju va så att dom är jätteblyga oxå och inte vågar prata, inte vågar räcka upp handen i klassrummet för att dom är rädda att säga fel och sånt. inte vågar ta kontakt helt enkelt, och det var nog lite så jag var när jag var liten. men det är ganska konstigt, för sån är jag inte alls längre. nu pratar jag med alla och sånt, och när jag är med mina kompisar bara babblar jag på och sånt.
jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta konstiga inlägget, men sug lite på karamellen!
puss på er! <3
när jag var liten, i 6års gick jag på nanny palmqvist och jag har typ kommit ihåg det som att jag inte hade så jättemånga kompisar men inte att det var typ så farligt att gå dit elr så. men så berättade mamma igår att det året jag gick där pluggade mamma, och när hon lämnade mig hade hon alltid jättebråttom. & jag sölade alltid jättemycket och man riktigt märkte på mig hur jag inte ville dit och sånt, sen när hon kom och hämtade mig satt jag alltid helt ensam och sånt. och när jag tänker efter hade jag typ inga kompisar där, robin (som bodde där vid mig) var jag med på fritiden jättemycket, han och iza, men i skolan var jag inte med han. den enda jag brukade va med hette leila, och vi bråkade alltid som tusan och jag vet inte varför jag ville va med henne i och med vi alltid bråkade, men hon var antagligen den enda jag kunde va med. elr kunde och kunde, jag var skitblyg när jag var liten. men sen när vi flyttade hit, då var jag typ 7 och då fick jag kompisar typ direkt, så det var nog något med den skolan jag inte gillade.
men sen tänkte jag på en annan grej, skolan går man ju i för att lära sig saker och sånt, eller hur? men om man inte har några kompisar där är man typ körd, och det blir värsta samtalen och sånt. men egentligen så ska man ju inte behöva en massa kompisar, och va skolans populäraste, för man ska ju lära sig saker! men om jag inte hade haft några kompisar i skolan så hade jag typ dött. då hade man gått runt sån helt lonley hela tiden och längtat efter att lektionerna skulle börja så man kunde lära sig nya saker. visst, det finns ju folk som typ gör det, och jag tkr fett synd om dom. men vissa måste ju ha valt det själva, eller hur? det känns så iallafall, fast det kan ju va så att dom är jätteblyga oxå och inte vågar prata, inte vågar räcka upp handen i klassrummet för att dom är rädda att säga fel och sånt. inte vågar ta kontakt helt enkelt, och det var nog lite så jag var när jag var liten. men det är ganska konstigt, för sån är jag inte alls längre. nu pratar jag med alla och sånt, och när jag är med mina kompisar bara babblar jag på och sånt.
jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta konstiga inlägget, men sug lite på karamellen!
puss på er! <3
Kommentarer
Trackback
