Linnea

januari 2008

Jag kommer ihåg att vi firade nyår i Höganäs hos Henrik, Ingrid och Helene, och att Albin inte gjorde annat än att smälla smällare hela kvällen. Vi bodde hos mormor den natten tror jag. Annars kommer jag inte ihåg mer från just nyår, det är endå bara mindre två år sen men minnet sviker ganska fort.

Den fjärde kommer jag däremot ihåg tydligt. Det skulle ha varit min sista träning i RM-elit men jag fick inte gå på träningen eftersom vi skulle på avskedsmiddag hos Vera med familj. Vi bodde hos Anders där några nätter. Jag och mamma gick till Vera, sa ingenting på vägen har jag för mig. Det var riktigt kallt. När vi kom dit öppnade Vera dörren och jag klagade nog något om att det var kallt ute. Vera ledde mig in i vardagsrummet och det sa pang. Där stod Amalia, Ellen, Josefin, Rebecca, Clara, Isabell, Agnes, Sofia och Frida och smällde sånna party poppers samtidigt. Jag blev sjukt chockad, Vera och Amalia hade fixat en överraskningsfest för mig, så fint. Hela den kvällen var så grymt mysig, vi åt en massa, satt och pratade, hade thailand-tipsrunda, "jag har aldrig", med mera. Kvällen tog slut ganska fort och det var dags att säga hejdå till de jag träffade minst två gånger i veckan, för vi alla gick fortfarande kvar på hopprepet då.

Femte var nog den sorgligaste dagen. Jag träffade världens bästa, nämligen Frida, Sandra, Julia och Josse. Vi träffades i stan, där inne vid glitter och där, Frida hade nästan tappat rösten och kunde nästan inte prata alls. Sen gick vi och åt på Haket, och jag kommer fortfarande ihåg att jag och Frida åt kebab i bröd utan lök. Vi satt och pratade och Sandra och Josse hade gjort världens finaste presenter till oss allihopan, likadana armband. Det var så oss, och det tog jag inte av mig på jag vet inte hur länge. Sen fick jag även en ram med ett foto på mina favoriter där det stod "Vi saknar dig Olle!", ett kuvert av Sandra som jag inte fick öppna förrens jag var på planet och ett kort av Julia med en bild på mig och där hon hade skrivit lite. Efter vi hade ätit åkte vi hem till Julia och spelade guitar hero och sjöng singstar. Jag var tvungen att åka hem ganska tidigt och när vi sa hejdå, det var nog det värsta jag har varit med om nästan. Jag kramade alla flera gånger, men kunde inte gråta, det gick bara inte. Sen åkte jag hem till Vera på den riktiga avskedsmiddagen med släkten.

Och sen var det helt plötsligt den sjätte, dagen vi skulle åka. Det snöade på natten. Vi gick upp tidigt och packade ihop det sista, tog våra stora väskor och satte oss i bilen. Vi åkte till Lund, tror jag det var, och hämtade upp pappas kollega. Sen åkte vi till Malmö och tog tåget därifrån över till Kastrup och pappas kollega tog bilen. Där var grymt trångt på tåget och vi med världens största väskor fick sådär mycket plats. Vi kom till flygplatsen och jag tror att vårt första flyg till Frankfurt var försenat så vi fick fördriva ännu lite mer tid på Kastrup. En stund senare åkte vi iallafall därifrån, och i Frankfurt fixade vi så att vi inte skulle behöva hämta ut väskorna i Doha utan att dom skulle komma hela vägen till Bangkok. Sen var det bara att vänta igen, jag läste brevet som jag fick av Sandra, världens gulligaste brev och jag kunde bara läsa lite i taget för att inte börja gråta. Det var då jag började fatta att jag faktiskt skulle vara borta i över fem månader, utan att träffa mina kompisar eller släkt eller något. Mellan Frankfurt och Doha åkte vi med Qatar airlines, grymt bra. Man hade sån skärm framför sig så man kunde kolla på vilken film man ville och sånt. Men Dohas flygplats mitt i natten var nog det tråkigaste nånsin, där fanns i och för sig ett internetrum kan man väl kalla det. Där fick man stå 10 min, men ofta nån lydde det va. Sen därifrån åkte vi till Bangkok. När vi skulle hämta ut väskorna kom min och Albins nästan direkt, sen väntade vi och väntade och till slut stod det "final bags" och mammas och pappas hade fortfarande inte kommit. Vi gick runt och snackade med massa olika folk för att försöka få reda på vart de var men vi kom inte fram till något så vi satte oss och åt. Alla ni som har varit på Bangkoks flygplats, ni vet där uppe på typ femte våningen, där man köper sånt kort som man handlar mat för, där satt vi ett bra tag. Det var länge tills vårt flyg till Krabi skulle gå så pappa gick och försökte kolla om vi kunde ta ett tidigare plan men det gick inte så vi fick bara vänta. En lång stund senare gick vi på planet, och väl framme i Krabi fick vi tag på en taxi som kunde ta oss till Koh Lanta. Klockan var runt åtta och färjorna till Koh Lanta stänger tio, och resan tar ungefär två timmar. Men det kan även ta fem om man har otur. Vi hann iallafall över men de kör verkligen som idioter i det där landet. Taxichauffören hade lite problem med att hitta, men till slut kom vi fram till Ban Sawadee där vi skulle bo, bungalown bredvid familjen Rick och allt. Mi kom ut när vi kom och först gick vi in där och sa hej, Molly vaknade när vi kom också. De hade varit där sen november så det var längesen vi träffade dem också. Vi gick in och la oss ganska snabbt, klockan var mycket och vi skulle till skolan redan nästa dag.

Väckarklockan ringde och vi gick upp och fixade oss och åt frukost och gick ut för att leta upp en taxi som kunde ta oss till skolan. Ban Sawadee ligger på Long Beach och skolan vi gick på - Lilla Svenska Skolan ligger på Klong Dao, stranden bredvid, men det är ändå ca 7 km mellan ställena. Det var kolsvart ute och svårt att få tag på en taxi men efter en liten stund kom där en, vi berättade vart vi skulle men han hittade inte riktigt utan körde oss till ett resort. Vi sa att det var fel och han körde oss till ett annat resort (som vi sen kom fram till att det var Southern Lanta, där semesterskolan ligger) vi hoppade av där och gick ner till stranden då vi hade fått för oss att skolan skulle ligga vid stranden. Det var fortfarande mörkt och vi undrade om det verkligen var rätt. Det enda som var öppet var en reggae bar och vi gick in och frågade efter skolan. Han bara skrattade åt oss och berättade att klockan var tre på natten. Det var alltså någon *hoost, mamma* i min familj som hade glömt att ställa om klockan från svensk till thaitid. Det var bara att åka hem igen men inte det lättaste att hitta en taxi så vi fick gå in på 7eleven och fråga om de visste någon. Vi gick ut på gatan igen (Koh Lanta är ungefär en lång väg som går över hela ön) och började gå bortåt, efter en liten stund kom ett ungt par som vi fick skjuts av. Vi berättade hela historien och de tyckte så synd om oss att vi fick åka gratis. Vi kom hem och gick och la oss igen.

Nästa dag (när det väl var morgon på riktigt) gick vi upp och stack till skolan, nu var det mycket ljusare ute och vi tog en tuktuk till skolan, de släppte av oss vid semesterskolan igen men därifrån frågade vi oss fram till lilla svenska. Det visade sig att det 7eleven vi hade varit på några timmar tidigare låg precis över gatan från skolan. Vi skulle först ha samtal med våra lärare, så jag och mamma gick in och pratade med Maria och pappa och Albin med Mia. Jag tyckte att Maria verkade bra, hon kom från Malmö och berättade att en tjej, Louise som gick i klassen också kom från Skåne, Jonstorp utanför Höganäs. Hon var den enda tjejen kvar som hade varit där hela hösten, medan jag, Tove, Fanny, Elin och Jessica var nya. Killarna som gick där då var Martin, Robin, Anton och Victor. När vi hade pratat med Maria var det en liten stund till skolan började. Lousie bodde då på Baahra, det området där skolan låg och hon satt ute och åt frukost. Jag kände mig ganska bortkommen och där satt hon, brun som en pepparkaka och verkade vara hur van som helst vid det livet, vilket hon också var. Klockan nio var det morgonsamling i Salan, detta var den dagen vårterminen började så där var mycket folk. Jag satte mig bredvid Tove i Salan, hon var den enda jag visste vem det var eftersom hon är Mollys kusin och vi hade träffats flera gånger innan. Redan från början blev det så att jag, Tove och Louise hängde ihop. Klassrummet var en liten bungalow och utanför stod en vattenmaskin där man fick gå ut och dricka när man ville. Vi åt lunch på en restaurang bredvid skolan, jag vet dock inte om vi hade kallat det för restaurang hemma, det såg ut som ett skabbigt litet skjul och man satt på plaststolar. Vi fick pastasallad, men det var bara färgglada pastaskruvar och lite gurka. Det var en av de vanligaste maträtterna på skolan, och det smakade speciellt, Thailand. Redan efter första dagen kändes det som att jag hade känt Louise så länge jag kunde minnas.

Onsdagen den veckan åkte Martin i min klass hem. Då var också min första gympaträning a la Thaistyle. Först hjälpte jag Louise, Malin och Emelie med de små, en riktigt stor grupp faktiskt med svenska barn, vissa hade gympat lite hemma men de flesta var helt nybörjare. Sen hade jag egen träning, vår grupp bestod då av Louise, Emelie, Elinore, Amalia, Jennifer och Alice, och mig. Våra tränare var Malin och Annika, Malin är Louise och Emelies mamma och Annika är Amalias. Vi övade på ett litet akrobatikprogram och sen körde vi lite varv på stranden. Den kvällen åt vi på Marina med Mollys och Lydias familj, det var egentligen då jag började lära känna Lydia, även om jag hade tränat henne några timmar tidigare. Fried rice with vegetables åt jag, och jag har ingen aning om varför jag kommer ihåg det men det gör jag iallafall.

Hela januari bodde vi på Ban Sawadee och då badade vi mycket i poolen på Nakara. När sen alla började få öroninflamation på grund av att den var så skitig slutade vi med det.

Den första gympauppvisningen var på vår skola, i slutet av månaden. Då hade Alice redan åkt hem och ett tag efter det kom en ny gymnast, Louise hette hon också men eftersom det var lite krångligt började vi helt enkelt kalla henne för Lisen. Kämpinge kom hon ifrån dessutom. Lovisa började också i vår grupp. Vi tränade gympa två gånger i veckan, onsdagar på stranden och söndagar uppe på gymmet. Där körde vi på en judomatta och bara efter några träningar hade jag kört både flickis salto och handvolt frivolt, inte själv såklart men.

Precis i slutet på månaden, jag vet inte vilket datum, så skulle Tove åka hem. Då var det typ avskedsfest nere på Nautilus, resortet som Mollys familj ägde. Det var tråkigt att hon skulle åka då, när vi började bli bra vänner. Tove Linnea Lousie, ToLiLo och vårt egna bord i skolan var inte längre fullt. Då hade jag också blivit bra kompis med Lydia. I skolan spelade vi även pingis mycket men eftersom jag var sjukt dålig gick jag och lillebror till Sanuk, den stora svenska skolan och spelade på helgerna eftersom den ligger precis där vi bodde då.

Väskorna kom tillbaka men det dröjde ett bra tag, tre veckor tills vi fick den sista tror jag.

Där finns så mycket mer att berätta egentligen, men nu orkar jag inte och jag tror inte att någon kommer orka läsa heller, plus att det har tagit flera timmar att skriva detta nu.